Ett litet inlägg om stora känslor.

Något som plötsligt slog mig efter ännu en fullspäckad dag på internatet är hur fruktansvärt snabbt ens tillvaro kan förändras.
För fyra  veckor sedan cyklade jag hem från en arbetsdag på Planteringen, och hade man tur tillbringades aftonen hemma hos en fin vän eller tillsammans med finaste pojken.
Nu syr jag som en dåre om dagarna och tillbringar kvällarna med människor som jag kommit att tycka väldans mycket om, men som jag inte ens visste fanns för fyra veckor sedan.
Människan är märkligt nog hemskt anpassbar.

Även om jag trivs jättebra (eller ungefär hur bra som helst) med min nya tillvaro, kan jag tycka att det känns konstigt att de människor som betyder mest för mig inte längre är lika enkla att träffa, för deras tillvaror har också gjort en totalomvändning de senaste veckorna.
Jag antar att det bara är ännu en fas i det där som kallas livet, ännu en pinne i steget mot vuxenvärlden.
 Då och då känner jag en liten gnutta sorg över att inte länge få dela dom där vardagliga sakerna, som att skratta åt något som i efterhand kan verka helt obegripligt, att dricka te och prata en massa strunt, bara göra saker som just i stunden kanske inte är så märkvärdiga, men som blir vädligt betydelsefulla, just på grund av människorna man får göra det tillsammans med. Trots att jag saknar allt det där, så är jag övertygad om att detta är något som måste vara.
Man mår bra av att utmana sig själv, lämna det trygga boet och flyga även om det är jätteläskigt och man tvivlar på att vingarna kommer att bära.
För i slutändan står alltid den där stadiga grunden kvar, de där vännerna som man vissa stunder kan sakna så förtvivlat, dom står och väntar på en när tiden är inne för det.
Och tills dess får man kasta sig ut i den där nya tillvaron, med tryggheten om att vännerna har de bra på sina nya platser i bakhuvudet.
Och med lite tur kanske den där banken, som innehåller det absolut dyrbaraste i hela världen, nämligen riktiga vänner, kanske kan ytterligare ett eller ett par guldkorn ha letat sig in i den  banken, i den nya tillvaron.

So long, Matilda