Sagan om den andra lilla loppan.

Jag fick feeling. Det var så skoj att göra mina kära gamla loppor att jag slängde ihop en liten ring. Och nu bubblar skallen av idéer till fler smycken av dom små djuren.

So long/matilda den vilda

Lilla loppan eller när Matilda gjorde en liten present.

Det här har jag ägnat en stund åt idag, som kompensation för att det regnar tillät jag mig att lyssna till min skrikande pysseltarm. Det är en liten födelsedagspresent till min sambo.
Om du har följt den här bloggen ett tag kanske du känner igen dom små loppliknande vecken från gamla projekt. Jag hoppas mottagerskan blir nöjd bara. Annars känner hon ju designern bakom produkten rätt väl så att säga, så då får vi väl se om vi kan hitta på något annat.

So long/ matilda den vilda

Ett evighetsprojekt.

Ibland är det så enkelt att påbörja små saker.
Saker som man tänker att "det där är ju så enkelt att jag slänger ihop på en liten kvart". Saker som är tänkt att göras klart nästan samtidigt som dom påbörjas.
MEN (för det finns alltid ett men i dessa historier) så där enkelt blir det sällan. 
Dom där sakerna påbörjas, men så stöter man ganska snabbt på ett litet problem. Egentligen vet man nog hur man ska lösa det, men man orkar liksom inte. Så då åker det där lilla projektet ner i en låda. Och där blir det liggandes. Tills nästa gång man plockar fram det och tror att det där problemet ska lösas. 
Kanske lyckas man lösa det, men då dyker det upp ett nytt litet problem, lika litet som det förra, men kanske ännu mer motigt att lösa. Och så håller man på så där. Projeketet åker upp och ner ur den där stackars lådan.

Ungefär så har det varit med den här tröjan. Som egentligen var tänkt att bli en kofta, som skulle gå sådär fruktansvärt snabbt och lätt att slänga ihop. Det tänkte jag i juli.
Igår blev den klar. Jojo, snabbt gick det.

Den röda juldörren och dom sura minerna bjuder jag på.

So long/Matilda den vilda

Saker man kan göra.

Om man har en dag när man plötsligt och från ingenstans har all tid i världen- då blir man näst intill apatisk till en början. Vad ska man liksom göra med alla dessa oceaner av tid?

Jo, man gör ett halsband.
Plockar fram diverse restbitar, gamla kedjor och en sax. Kanske en och annan tång. Sen låter man saxen go bananas på den där gamla skinnbiten man hittat i nån låda och så fogar man ihop den med den där gamla kedjan som man plockat fram ur en annan låda. Sen fotar man hela kalaset  när man står i en sådan där supermegahäftig pose och Volia! sen står man där med ett litet halsband.

Inget konstigt alls.

So long/ matilda den vilda

Många bollar i luften.

I skolan har det varit fullt-ös medvetslös-hela veckan, för vi har tryckt metervis med tyg! Kul så klart, men oerhört frustrerande samtidigt, för det finns så otroligt mycket som kan gå fel- och som gör det. När man ska trycka tre meter tyg bestående av tre färger och det handlar om millimetrar hit och dit finns det gärna risk för en och annan kollaps. När man dessutom ägnat en cirka 12 timmar lång dag åt att stirra på sitt mönster får man gärna känslan av att man vill spy på alltihopa.

Och dessutom är det rena kroppsarbetet. Som en krokig gammal gumma känner man sig när man vandrar hem från skolan om kvällarna. Men det är det värt, för skoj som tusan har jag! Så småningom ska jag nog lyckas hosta upp några bilder.

Men dom där kvällsprojekten som jag så ofta återkommer till, dom har minst sagt fått ligga på hyllan ett tag. Dock har det låångsamt gått framåt med stickningen på bilden. Ett litet experiment som påbörjades i mora, och som nu har utvecklats till målet om att bli ett kuddfodral. Ivrigt påhejad av det lilla kuddfodralets supporterklubb stickar jag bollar för fulla muggar. Men som sagt, det går lååångsamt. Sjukligt långsamt rättare sagt. Men så kanske det blir när det tar en timma att åstadkomma ett varv.

So long/ Matilda den för tillfället ganska ovilda

Skisser från sommaren.

Det finns en låt som jag tycker har en så himlans fin text. Det är med "Säkert!" (alltså Annika Norlin) vilket gör att det sällan blir usla texter. Ditt Kvarter heter den. Och ända sedan sommaren har jag tänkt att jag skulle vilja teckna en bild inspirerad av den texten, så ikväll blev den gjord. Nedan, med lite hjälp av photoshop, ser ni resultatet.

So long/ Matilda

jag lämnar små små spår.

Efter att den stackars väveritekniken och bindningsläran som plågat mitt sinne den senaste tiden var över fick vi äntligen hugga tag i lite praktiskt  arbete. Som choklad för själen hos en människa med ständigt kliande fingrar.
Den senaste veckan har vi jobbat både med skiss- och formgivningsworkshops, samtidigt som vi har haft labbar i trycksalen.

En sak som vi gjorde under dom där labbarna var att testa en teknik som kallas Shibori. Jag är återigen helt lyrisk. Shibori är en japansk teknik som innebär att man manipulerar tyger med färg, ungefär som batik. Dock kan man styra det lite mer, och ofta syr man eller viker tygerna på olika sätt innan man färgar det, så att färgen kommer in mer eller mindre på olika delar av textilen.
Hela klassen blev helt betagna och snart har vi nog en liten gemensam uniform, eftersom vi färgade ett stort färgbad med samma färg....
Det är som att slå in små paket till sig själv, lämna små spår på tyget och få en överraskning när man sedan plockar upp det och knyter loss trådarna.

Här är en liten del av det jag färgade. Påminner lite om fossiler av blad kanske?

So long/ matilda den vilda

Never ending story. (eller en hög med ylleplättar)

När andan faller på och tid finns ägnar jag små fritidsstunder (eller föreläsningstimmar) åt att virka små mormorsrutor. Tanken är att alla dom där små delarna sen ska bli en stor fantastiskt mjuk och varm filt, som jag ska vira in mig i och dricka te, uppkrupen i den där ännu mer fantastiska soffan som jag ännu inte äger.
När denna filt blir klar återstår att se, för snabbt går det inte. Men en del projekt får liksom ta tid. Jag menar, det är faktiskt resan som är målet och allt vad det heter.

Men när dom ligger där dom små rutorna ser dom mest ut som en hög med plättar. Och det är ju faktiskt inte heller helt fel.

So long/ Matilda den vilda

Matilda får uppdrag, och blir glad!

Jag antar (eller rent av tar för givet) att jag inte är helt ensam när det gäller det där med att vara en gnutta kritisk mot saker man presterar och gör i livet. Det är väl liksom någonting som drabbar dom flesta, tänker jag, oavsett vilket område man råkar vilja vara högpresterande på. (och för somliga vill man helst vara det på dom flesta områden, tro mig, jag vet).
Så när man då springer runt med dom där tvivlen på om det man gör verkligen duger, om det överhuvudtaget räcker till någonting alls, och det känns som om sakerna man gör borde förpassas till papperskorgen snarast möjligt, så blir man både glad och stolt när någon plötsligt efterfrågar det där man får för sig att man inte behärskar.

Och det mina vänner, var just vad som hände.
Min kloka, begåvade och genomgoda vän Malin frågade om jag hade lust att rita ett mönster till henne. Hon driver nämligen en blogg, där hon delar med sig av alla sina klokheter, starka åsikter och små pyssligheter. Och då kan man ju liksom inte säga nej. Ett sådant uppdrag är alldeles för roligt!
Mönstret är gjort utifrån Malins önskemål, och så här blev det.

 Fast allra helst ska man ju gå in på bloggen och kika, och framför allt LÄSA bland allt klokt som Malin skriver.

So long/ matilda den vilda

Mera plast!

Jag kan inte riktigt få nog, utan leker vidare med krymplasten. Det är så fantastiskt roligt att se hur plasten knycklar ihop sig där i ugnen. Nu funderar jag hejvilt på vad mer man skulle kunna krympa.
Igår kväll knåpade jag ihop det här lilla armbandet. Dock måste jag nog lacka det, kanske med någonslags klarlack eller så. Men vad vet jag? Mina lackkunskaper är högst begränsade.

Och så lite bilder på det förstås. (måste verkligen be om ursäkt för den här usla bildkvaliteten jag fortsätter att leverera, jag har nog inget utom lathet att skylla på).

Och just det, skolan ja. Vad gör vi där egentligen?
Jag skulle kunna gissa på att min ökade kreativitet på hemmafronten beror på att vi just gått in en lite mer teoretisk period, med bindningslära och väveriteknik. Denna period ska sedan följas av en tenta. Mumma, eller inte. Men jag antar att det inte är lönt att klaga, när man är bortskämd med ynka fyra tentor under hela utbildningen. Jag lever i lyx!

So long/ matilda den vilda

Plastic IS fantastic.

Jaa, rubriken kanske inte gäller i det flesta fall, men just i detta inlägg är det sanning.
Jag har testat krympplast, och jag är alldeles lyrisk. Man målar på ett slags papper, klipper ut motivet, stoppar in det i ugnen en stund och vips så krymper det! Fantastiskt roligt!

jag visar några bilder, men jag kan tyvärr inte stå för kvaliteten, så håll till godo mina vänner!

Alltså kolla! den lilla har varit i ugnen, den stora inte, megakul!

Och ett par örhängen blev det.

So long/ matilda den vilda

"Men vad ska det bli av mig?"

Oj oj oj.
De senaste fyra veckorna har vi ägnat oss åt någonting som kallas designmetodik.
Man skulle väl enkelt beskrivet kunna säga att det handlar om att utveckla ett desingkoncept. Våran uppgift har varit att skriva en text som vi sedan skulle inspireras av för att skapa ett koncept för ett hotell.

Dock handlar det mer om själva konceptet än någo färdig design, vilket är ganska svårt- man vet liksom inte vart man är på väg eller vart man står. Jag har i alla fall valt att fokusera på någonting som jag kallat för offentliga gömställen. Jag har vikt papper, testat origami och mönster och rent bokstavligt vecklat in skulle man väl kunnat säga. Och mellan allt vikande och prövande och testande har jag grubblat och tvivlat och funderat på vad sjutton jag håller på med och vart jag är på väg.

Här kommer i alla fall några bilder på saker jag testat och prövat under tiden. Men vart detta ska sluta har jag ingen riktigt aning om.

so long/ matilda

Ännu en måndag.

Det är ganska lugnt på de flesta fronter just nu.
Provvävningen är avslutad och vi går in en period med designmetodik. Klurigt men kul. På torsdag bär det av till Stockholm och möbelmässan, där duktiga elever från Borås textilhögskola ställer ut.

När det är lugnt, och dessutom en kyla som tillåter mycket inomhusmys finns det tid till att färdigställa små projekt.
Det senaste i raden är ett flätat pannband.
Det blir bilder så klart, och för att inte bryta några tradiotioner och för att ingen ska känna sig otrygg kör vi på den gamla vanliga sletna Matilda-bilden.

Håll till godo!

So long/ Matilda den vilda

"Så: är jag kär, eller bara helt galen?"

Vi väver vidare och jag finner liksom inga ord.
Jag har gått och kärat ner mig i en vävstol helt enkelt. Jag är helt fascinerad av hur dom olika trådarna blir till tyg. Och den här fascinationen går nog varken att försvara eller förklara, det är bara att konstatera: jag är en nörd, ut i fingerspetsarna.
Och det trivs jag himlans bra med.

So Long/ Matilda den vilda

varp och väft och ull och gud vet allt.

Efter stress och press och däremellan nånslags julledighet är jag nu tillbaka i form av ett inlägg.
Redo för en ny termin och taggad till tusen på kommande kurser!

Som helt ny på det här med vävning är det faktiskt himla fascinerande att få lära sig hur det här med en vävstol egentligen fungerar. Man får rätt stor respekt för hemvävda tyger om man säger så, för att knyta upp en väv är inte gjort i en handvändning precis. Men roligt är det! Om än lite klurigt.
För att inte säga extremt klurigt. Vi har ägnat dagarna åt att förbereda våra vävstolar parallellt med att titta på och rita olika typer av bindningar och allt det nu kan tänkas heta. Inte undra på att huvudet känns som det ska sprängas när man kommer hem, för så fullt av nya termer och begrepp är det, jag menar, hur lätt är det att tolka det här exempelvis?

Jag undrar om man är en aning störd om man känner att man tycker det på något sätt är kul och lugnande att rita alla dessa rutor...?

För övrigt tänkte jag visa ett litet kvällsprojekt, som jag äntligen färdigställt efter på tok för många kvällar. Jag vet inte vad som hänt, för den senaste tiden är det som om jag varit inne i en svacka vad gäller stickningen, vilket ju känns ganska märkligt för en galning som jag. Nu verkar det äntligen ha låtsnat i alla fall. Jag bjuder på lite osminkade och oredigerade bilder.

Mönstret kallas för "svärmors sjal" och är hämtat direkt från det fantastiska internetet. Här finns det om ni vill pröva. Göre vetja! 

So long/ Matilda den vilda