jag lämnar små små spår.

Efter att den stackars väveritekniken och bindningsläran som plågat mitt sinne den senaste tiden var över fick vi äntligen hugga tag i lite praktiskt  arbete. Som choklad för själen hos en människa med ständigt kliande fingrar.
Den senaste veckan har vi jobbat både med skiss- och formgivningsworkshops, samtidigt som vi har haft labbar i trycksalen.

En sak som vi gjorde under dom där labbarna var att testa en teknik som kallas Shibori. Jag är återigen helt lyrisk. Shibori är en japansk teknik som innebär att man manipulerar tyger med färg, ungefär som batik. Dock kan man styra det lite mer, och ofta syr man eller viker tygerna på olika sätt innan man färgar det, så att färgen kommer in mer eller mindre på olika delar av textilen.
Hela klassen blev helt betagna och snart har vi nog en liten gemensam uniform, eftersom vi färgade ett stort färgbad med samma färg....
Det är som att slå in små paket till sig själv, lämna små spår på tyget och få en överraskning när man sedan plockar upp det och knyter loss trådarna.

Här är en liten del av det jag färgade. Påminner lite om fossiler av blad kanske?

So long/ matilda den vilda

Never ending story. (eller en hög med ylleplättar)

När andan faller på och tid finns ägnar jag små fritidsstunder (eller föreläsningstimmar) åt att virka små mormorsrutor. Tanken är att alla dom där små delarna sen ska bli en stor fantastiskt mjuk och varm filt, som jag ska vira in mig i och dricka te, uppkrupen i den där ännu mer fantastiska soffan som jag ännu inte äger.
När denna filt blir klar återstår att se, för snabbt går det inte. Men en del projekt får liksom ta tid. Jag menar, det är faktiskt resan som är målet och allt vad det heter.

Men när dom ligger där dom små rutorna ser dom mest ut som en hög med plättar. Och det är ju faktiskt inte heller helt fel.

So long/ Matilda den vilda

Matilda får uppdrag, och blir glad!

Jag antar (eller rent av tar för givet) att jag inte är helt ensam när det gäller det där med att vara en gnutta kritisk mot saker man presterar och gör i livet. Det är väl liksom någonting som drabbar dom flesta, tänker jag, oavsett vilket område man råkar vilja vara högpresterande på. (och för somliga vill man helst vara det på dom flesta områden, tro mig, jag vet).
Så när man då springer runt med dom där tvivlen på om det man gör verkligen duger, om det överhuvudtaget räcker till någonting alls, och det känns som om sakerna man gör borde förpassas till papperskorgen snarast möjligt, så blir man både glad och stolt när någon plötsligt efterfrågar det där man får för sig att man inte behärskar.

Och det mina vänner, var just vad som hände.
Min kloka, begåvade och genomgoda vän Malin frågade om jag hade lust att rita ett mönster till henne. Hon driver nämligen en blogg, där hon delar med sig av alla sina klokheter, starka åsikter och små pyssligheter. Och då kan man ju liksom inte säga nej. Ett sådant uppdrag är alldeles för roligt!
Mönstret är gjort utifrån Malins önskemål, och så här blev det.

 Fast allra helst ska man ju gå in på bloggen och kika, och framför allt LÄSA bland allt klokt som Malin skriver.

So long/ matilda den vilda