Sagan om den andra lilla loppan.

Jag fick feeling. Det var så skoj att göra mina kära gamla loppor att jag slängde ihop en liten ring. Och nu bubblar skallen av idéer till fler smycken av dom små djuren.

So long/matilda den vilda

Lilla loppan eller när Matilda gjorde en liten present.

Det här har jag ägnat en stund åt idag, som kompensation för att det regnar tillät jag mig att lyssna till min skrikande pysseltarm. Det är en liten födelsedagspresent till min sambo.
Om du har följt den här bloggen ett tag kanske du känner igen dom små loppliknande vecken från gamla projekt. Jag hoppas mottagerskan blir nöjd bara. Annars känner hon ju designern bakom produkten rätt väl så att säga, så då får vi väl se om vi kan hitta på något annat.

So long/ matilda den vilda

Ett evighetsprojekt.

Ibland är det så enkelt att påbörja små saker.
Saker som man tänker att "det där är ju så enkelt att jag slänger ihop på en liten kvart". Saker som är tänkt att göras klart nästan samtidigt som dom påbörjas.
MEN (för det finns alltid ett men i dessa historier) så där enkelt blir det sällan. 
Dom där sakerna påbörjas, men så stöter man ganska snabbt på ett litet problem. Egentligen vet man nog hur man ska lösa det, men man orkar liksom inte. Så då åker det där lilla projektet ner i en låda. Och där blir det liggandes. Tills nästa gång man plockar fram det och tror att det där problemet ska lösas. 
Kanske lyckas man lösa det, men då dyker det upp ett nytt litet problem, lika litet som det förra, men kanske ännu mer motigt att lösa. Och så håller man på så där. Projeketet åker upp och ner ur den där stackars lådan.

Ungefär så har det varit med den här tröjan. Som egentligen var tänkt att bli en kofta, som skulle gå sådär fruktansvärt snabbt och lätt att slänga ihop. Det tänkte jag i juli.
Igår blev den klar. Jojo, snabbt gick det.

Den röda juldörren och dom sura minerna bjuder jag på.

So long/Matilda den vilda

Saker man kan göra.

Om man har en dag när man plötsligt och från ingenstans har all tid i världen- då blir man näst intill apatisk till en början. Vad ska man liksom göra med alla dessa oceaner av tid?

Jo, man gör ett halsband.
Plockar fram diverse restbitar, gamla kedjor och en sax. Kanske en och annan tång. Sen låter man saxen go bananas på den där gamla skinnbiten man hittat i nån låda och så fogar man ihop den med den där gamla kedjan som man plockat fram ur en annan låda. Sen fotar man hela kalaset  när man står i en sådan där supermegahäftig pose och Volia! sen står man där med ett litet halsband.

Inget konstigt alls.

So long/ matilda den vilda

Många bollar i luften.

I skolan har det varit fullt-ös medvetslös-hela veckan, för vi har tryckt metervis med tyg! Kul så klart, men oerhört frustrerande samtidigt, för det finns så otroligt mycket som kan gå fel- och som gör det. När man ska trycka tre meter tyg bestående av tre färger och det handlar om millimetrar hit och dit finns det gärna risk för en och annan kollaps. När man dessutom ägnat en cirka 12 timmar lång dag åt att stirra på sitt mönster får man gärna känslan av att man vill spy på alltihopa.

Och dessutom är det rena kroppsarbetet. Som en krokig gammal gumma känner man sig när man vandrar hem från skolan om kvällarna. Men det är det värt, för skoj som tusan har jag! Så småningom ska jag nog lyckas hosta upp några bilder.

Men dom där kvällsprojekten som jag så ofta återkommer till, dom har minst sagt fått ligga på hyllan ett tag. Dock har det låångsamt gått framåt med stickningen på bilden. Ett litet experiment som påbörjades i mora, och som nu har utvecklats till målet om att bli ett kuddfodral. Ivrigt påhejad av det lilla kuddfodralets supporterklubb stickar jag bollar för fulla muggar. Men som sagt, det går lååångsamt. Sjukligt långsamt rättare sagt. Men så kanske det blir när det tar en timma att åstadkomma ett varv.

So long/ Matilda den för tillfället ganska ovilda

Skisser från sommaren.

Det finns en låt som jag tycker har en så himlans fin text. Det är med "Säkert!" (alltså Annika Norlin) vilket gör att det sällan blir usla texter. Ditt Kvarter heter den. Och ända sedan sommaren har jag tänkt att jag skulle vilja teckna en bild inspirerad av den texten, så ikväll blev den gjord. Nedan, med lite hjälp av photoshop, ser ni resultatet.

So long/ Matilda

jag lämnar små små spår.

Efter att den stackars väveritekniken och bindningsläran som plågat mitt sinne den senaste tiden var över fick vi äntligen hugga tag i lite praktiskt  arbete. Som choklad för själen hos en människa med ständigt kliande fingrar.
Den senaste veckan har vi jobbat både med skiss- och formgivningsworkshops, samtidigt som vi har haft labbar i trycksalen.

En sak som vi gjorde under dom där labbarna var att testa en teknik som kallas Shibori. Jag är återigen helt lyrisk. Shibori är en japansk teknik som innebär att man manipulerar tyger med färg, ungefär som batik. Dock kan man styra det lite mer, och ofta syr man eller viker tygerna på olika sätt innan man färgar det, så att färgen kommer in mer eller mindre på olika delar av textilen.
Hela klassen blev helt betagna och snart har vi nog en liten gemensam uniform, eftersom vi färgade ett stort färgbad med samma färg....
Det är som att slå in små paket till sig själv, lämna små spår på tyget och få en överraskning när man sedan plockar upp det och knyter loss trådarna.

Här är en liten del av det jag färgade. Påminner lite om fossiler av blad kanske?

So long/ matilda den vilda