Ett litet litet tips.

Allting går långsamt när man väntar.
Men då kan man ägna sig åt att lyssna på ljuv musik, som till exempel de här underbara Kent-coversen.
Har inte riktigt kommit underfund med hur man länkar till spotify, men namnet ni borde söka på är detta:

Carolina Wallin Peréz.



Lyssna vetja.

Detaljer.

Idag är det söndag, en lugn sådan.
Eller ska jag säga helt stillastående? Förutom en liten promenad ner på stan för att inhandla kaffe och lite städning av det gemensamma köksgolvet har jag inte gjort särskilt mycket mer än att ligga på min säng, käka frukt och titta på gamla avsnitt av "Fashion". (Praise SVTplay).
Jag tror att jag gillar den här söndagen ganska mycket.

En annan sak som gör den här söndagen oerhört fin är ett överaskandes telefonsamtal under gårdagen, som gör att jag just nu i denna stund väntar besök av en mycket speciell person. Livet är allt bra fint!

Eftersom jag inte har särskilt mycket att berätta tänkte jag att jag istället kan visa några bilder, bland annat på gårdagens second hand-fynd.



De emaljerade muggarna. Eller vad sjutton dom nu är gjorda av, men fina är dom.


Nya höstkängor för en femtiolapp är väl helt överkomligt kan jag tycka, även om dom var lite stora, men det kan kanske en sula eller en raggsocka råda bot på.



Och så till sist, några små bilder från mitt rum. En säng, och en massa foton över skrivbordet på fina människor. Här sätter jag mig och kikar, om jag skulle drabbas av akut hemlängtan eller så, man vet ju aldrig.

So long, Matilda 

Småstadscharm.

Trots att Mora är större än jag förväntade mig, går det inte att komma undan att det faktiskt är en ganska liten stad. Men, det behöver absolut inte vara någonting negativt!
Gårdagen ägnades (förutom en megalång promenad till en Willys butik som vi trodde låg betydligt närmare, men vad gör man inte för lite billigare pasta?) åt att kolla in Moras uteliv, vilket var en spännande historia.
Eftersom många reste hem i helgen var vi bara fem tappra modeelever kvar, så efter att en utsökt linssoppa intagits bar det av till Wasastugan.
Jo, för det är visst så man gör här. Och jag kan nog inte låta bli att tycka att det trots allt är ganska mysigt att fredagskvällarna spenderas i en timmerstuga á la skogshuggar-style,  där de lokala ungdomarna (de flesta iklädda rutig skjorta och keps) sjunger kareoke och dricker öl vid furubord. Vi hade kul, och det är ju det enda som make sence.

Efter en ganska segstartad lördagsmorgon for vi iväg för att undersöka moras second hand liv, och återigen slog småstadscharmen till. Uppe i ett bostadsområde med världens finaste trähus, (givetvis faluröda) fanns det loppisar på var och varannan bakgård, som anordnandes av villaägarna själva.
Så himla mysigt!
Det fanns till och med lådor som det stod gratis på, vilket ledde till att några oerhört användbara blyertspennor fick följa med hem: gratis är gott.
I övrigt fyndades det i form av ett par spetsiga kängor, örhängen och ett par muggar som vi (efter en stunds diskuterande och funderande) tror är av emalj.(ja, fall någon känner att det skulle vara spännande att veta materialet på dessa dryckeskärl) de kan nog bli fint i ett kommande hem skulle jag tro, det gäller att planera, jojo!

Nu är jag helt utmattad, så det blir till att ta igen sig i kollektivet.

So long, Matilda den vilda

En liten torsdag.

I gula villan har det låtit som krig när vi sytt som tokar på maskinerna, och lärt oss diverse broderitekniker.
Klockan rusar iväg, och rätt vad det är ska man återigen äta eller dricka kaffe. (herregud, jag dricker kopiösa mängder kaffe, hur ska min stackars mage palla?)
Sen, när middagen är intagen kan man ströga ner på stan och inspektera det lokala kupans utbud. Sen kan man vila en stund på sin säng, och när klockan blir senare kan man smyga sig ut i köket för att pimpla te och pussla ett 1500 bitars pussel med nåt kinesiskt motiv, tillsammans med en nyfunnen internatvän.
När man sen, redan framåt klockan 22, börjar få tunga ögonlock får man tassa tillbaka till sitt rum och krypa till kojs. Och då, då har man redan börjat längta efter en ny, spännande folkhögskoledag.

So long, Matilda.

Uppstart och filmkväll i kollektivet.

NU är det igång på riktigt!
Jag känner mig alldeles lyrisk och taggad till tusen på att köra igång.
Efter ett antal informationstimmar i aulan var det rena befrielsen att äntligen få starta med att både teckna och sätta sig vid symaskinen ute i gula villan. (kan ni fatta! en hel villa, som bara är till för att sy i!)

Dagen avslutades (efter ett sjukligt långt informationsmöte i kollektivet med personalen och mysrektorn) med filmkväll hemma hos en tjej i klassen. Det var fina grejor!

Nåt som inte är lika fint är att jag känner att jag har extemt lätt för att ta till mig av diverse dialekter...

So long/ Matilda

Om allsång och knätofsar. ( I think I'm in heaven.)

Jodå första skoldagen gick fint.

Uppropet i aulan speglades till stor del av både Mora och folkhögskoleanda.
Det bjöds på både allsång och dragspel, och det enda som saknades var knätoffsarna. (vart sjutton är knätofsarna!?)Det liksom rann över av myspys, och när jag fick se sysalen blev jag alldeles lyrisk.

Från och med idag kommer jag att få spendera varenda dag med att sy och måla.
Retorisk fråga: kan det bli bättre?
Svar: nej.
Efter diverse musik och ett antal (läs sjukt många) pauser för måltider sitter jag nu och tar igen mig i kollektivet, innan det vankas mera mat och sammansvetsningsgrejs med internatet.

Jisses vad det tar på krafterna att vara social och skaffa kompisar, jag skulle kunna somna som en sten på stället om någon bad mig. Fast i och för sig, det är väldigt sällan man får frågan om man har lust att somna som en sten på stället.



So long/ Matilda

ps. Rektorn heter Örjan och är östgöte, vad mer behöver säga?ds.

Tänk om lärarna hade sett ut så här?

Mora by skymning.

Dagen var fin, trots att jag var livrädd för vad jag skulle ta mig för alldeles ensam i den nya staden.

Min nya stad.

Det visade sig bli ganska enkelt. Människorna här är öppna, alla söker kontakt, alla är lika nya. Så efter en stunds strögande i stan och matlagning, slutade eftermiddagen med att jag spontant följde med ett gäng av de andra internateleverna och paddlade kajak på siljan.

Spontant, härligt och fantastiskt kul.

Bilderna som följer är tagna under en liten kvällspromenad, just när mörkret börjar lägga sig över Mora.

So long/ Matilda

Kärlek vid första ögonkastet.

Så var jag här.
I ett litet rum på Andersbo där jag ska spendera det kommande året.
Huset är fint. Staden är vacker.

Allting är uppackat och inrett, så gott det nu går. Jag har träffat några av de andra eleverna, magkänslan är positiv.
Jag gillar att mötas av den lilla söta tanten Ellen i receptionen, som har ganska mycket rött läppstift och som verkar uppriktigt glad över att träffa just mig.
Jag trivs med att höra brett dalmål när jag handlar på ICA.
Jag tycker om att låsa dörren till mitt eget rum.

Jag tror nog att jag och Mora ska komma överens.

Och jag låter fötterna lämna marken för en stund.

"Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv".
(sagt av en klok dansk, vid namn Kierkegaard)

Snart börjar min stora resa.
Det är min tur att ge mig ut på äventyr, alldeles ensam i den stora världen.
Nya möten, nya människor och nya erfarenheter.
Ärligt talat är jag livrädd, men jag hoppar ändå och låter den där danskens ord mala i bakhuvudet:
Jag låter hellre fötterna lämna marken en kort stund, än att till slut inte längre hitta mig själv.

Livet, here I come!

Det här är slutet på nåt gammalt, och början på nåt nytt.

Det allra första inlägget.
Det här är ett försök till någon slags blogg, högst opretantiöst och mest på skoj.
Eller kanske på allra största allvar.
Om två dagar åker jag de 35 milen till Mora.
 Fastän väskorna inte är färdigpackade och fjärilarna verkar ha inbördeskrig i min mage.